Från 1700-talet fram till slutet av 1800-talet var det den som använde vägen som ansvarade för underhållet. I praktiken innebar det oftast:
- markägare
- brukare av marken där vägen låg*
År 1891 infördes lagen om allmänna vägar på landet. Den stora förändringen var att den som ansvarade för vägen kunde få statligt bidrag. Bidragen var dock mycket små.
År 1926 kom lagen om enskilda vägar. Lagen gällde både landsbygd och städer. En viktig nyhet var att väghållningen kunde organiseras som ett gemensamt system. Deltagarna fick rösträtt baserat på sina andelstal. Andelstalen bestämdes utifrån beräknad användning av vägen.
År 1939 infördes en ny lag om enskilda vägar, ofta kallad EVL. Lagen ersatte den tidigare versionen trots att namnet var detsamma. Nu började fastigheter som förvaltade vägar kallas vägsamfälligheter på landsbygden och vägföreningar i tätorter.
År 1974 infördes Anläggningslagen (AL). Lagen introducerade begreppet gemensamhetsanläggningar (GA). Anläggningslagen gällde tillsammans med EVL fram till 1998.
När EVL avskaffades år 1998 omvandlades alla vägsamfälligheter och vägföreningar automatiskt till samfällighetsföreningar.
Var artikeln till hjälp?
Toppen!
Tack för din feedback
Vi beklagar att det inte var till hjälp
Tack för din feedback
Feddback skickat
Vi uppskattar din feedback och uppdaterar artikeln vid behov